Ska vi gå påskkärring då? :P
Tänkte det hade varit klockrent om jag tog med J på en sån tur, haha!! På tal om J, så är det han som tagit foto bredvid här :)
Annars så är läget minst sagt turbulent. Tycker allt är en enda soppa och en av de jag älskar och håller av mest är den som blir drabbad. Hur kan det ens vara möjligt att en av de bästa personerna på denna jord kan bli drabbad? Och jag sitter här i min lya helt handfallen och vet inte hur jag ska kunna hjälpa. Hjärnan går på högvarv för att hitta en lösning som kan lätta allt och försöka ge en inblick. Hur som helst så är det inte rättvist på något som helst sätt.
J är på sitt möte med sin case manager. För er som inte är så insatta så vet dem flesta att han inte mår psykiskt bra. Han lider av panikångest blandat med lite agorafobi, socialfobi och depressioner på det. Depressionerna ser jag knappt längre, men tror det beror på mig (ego, haha) och min närvaro. Sen vi flyttade ihop och jag verkligen fått honom att inse att jag älskar honom mest av allt och inte vill lämna honom och finns här som en stadig trygghet så kommer dem inte. Resten av hans problem som panikångesten och fobierna har han hjälp av psykmottagningen och hans case manager. Vad är då en case manager? Jag brukar även kalla henne vallare. Hon tar med J ut på olika platser med mycket folk och liksom tvingar han in i situationer och jobbar med honom där. Ungefär så kan man se det. Poängen med hela saken är ju att han ska kunna åka bort och vistas bland folk utan att få en panikattack. Hans problem är ganska allvarliga för han kan inte göra mycket alls. Lämna Skåne är en mardröm för honom i dagsläget. Ett par timmar med stöd, det går nog bra. Men inte en längre tid. Jag kämpar på med honom och case managern kämpar på med honom. Och han är så mycket bättre än för ca 2-3 år sedan. Han kom knappt ut alls. Nu finns det saker han faktiskt kan och vågar göra själv, tack vare att man har tvingat med honom till affären och andra små saker och tack vare sin case manager. Tror han har fått upp hoppet och gnistan också. Han har ju nu en anledning till att vilja kunna göra saker, han vill kunna följa med mig till Öland och träffa mina vänner, trots att han är rädd att dem inte ska tycka om honom. Han vill kunna resa bort och kunna ta med sig hela sin fotoutrustning och bara fotografera. Han vill så otroligt mycket men är fortfarande så låst med sina problem. Jag hoppas, verkligen hoppas, att han kan bli bättre. Men jag vet, att han aldrig kommer bli symtomfri. Det finns en lång historia bakom allt detta. Men vet inte om det är någon som vill höra den.
Annars har vi pratat om hur vi ska få ordning på lyan. Möblering och tapetsering och lite sånt. tapetsering har vi inte råd med först jag får ut min förbannade f-kassa pengar. Ringde min a-kassa angående detta i måndags. Då har det legat på deras bord i ca 2½ månad och hon sa att ingen hade kollat på det ÄN!!! Hon kopplade bort mig i någon minut så dem fick nog fan eld i baken. Hade jag inte hört något till nästa vecka så skulle jag höra av mig igen.
Men skit i det, jag babblade om lyan. hur som helst så ska vi kanske idag, påbörja möblering på kontoret. För jävla mycket skit här inne så det behövs rensas och slängas en del. Det kommer nog bli riktigt tjusigt när det är klart. Här målade vi ju om för inte så länge sedan så det är bara möbleringen som måste fixas. Även sovrummet måste fixas, ser ut som skit där inne. Det är också det enda rummet (bortsett från badrum) som inte blivit "renoverat". Men det får vi ta när pengar finns. Ahh, jag kan berätta mer om detta när det är klart.
Nu ska jag dricka min iskaffe och vänta på J.
Tänker på dig där hemma min älskling. Er andra också såklart, men hon behöver det lite mer i dagsläget. <3>
